Finska stövarens historik

Stövarens historik

Dom första uppgifterna har hittats ungefär 4000 år f.Kr. Då beskrev egypterna den tidens hundar med ritningar. De hade hängande öron och drev villebråd skällande.

Stövarens stora andel i hundraserna hör till början i gamla världen och dess utbredning kan man beskrivas genom att dela den i fyra raskategorier beroende varifrån hundarna härstammade.

Östra gruppens raser:

· Kinesisk stövare
· Tataarin stövare, varifrån ryska stövare(=kostroma) och smålands stövare härstammar.
· Harlekiin stövare, varifrån norska dunkerstövaren härstammar.
· Östra gruppens hundar har gemensamt ett mycket tätt skall.

Syd gruppens raser

härstammar från Syd-Europa och Nord-Afrika. Gruppen är mycket gemensam och är mycket lik vinthundar
· egyptiska stövare
· italiensk stövare och tauriana stövare

Västra gruppens raser

härstammar från Frankrike, England och Schweiz
· foxhound, harrier, beagle, basset och andra franska raser, samt schweziska raser
Gemensamt åt den här gruppen är långt nedsatta och ofta skrynkliga öron

Nord gruppens raser

· tyska raser, åtminstone 7 st
· tysk och österrikisk stövare
· nord italiensk stövare
· polska och baltiska stövare
· finländska, svenska, norska och danska stövare
Den här gruppens hundar har för länge sen blandats med västra gruppens hundar.

Finska stövarens ursprung

I början hade vi ingen egen stövarras. Stövarjakt utövades redan på 1800-talet med ett otal olika stövarraser, och säkert med korsningar av dessa.. Soldater tog i huvudsak in olika raser av hundar till vårt land både från väst och öst. Från Sverige togs i huvudsak sk. angloschweitziska stövare, vars jaktlust var bra, men de var lösa i skallgivningen och hade tungbyggda kroppar. I mindre antal tog man in engelsk rävhund (foxhound) och engelsk harhund (harrier), tysk stövare, kerrybeagle och schweitziska stövare.

Dessutom förekom också som lokala stammar av sk. Berner stövare och från St.Mikkel rektor Roschiers stubbsvansade stövare.

Dom första nerskrivna uppgifterna om våra gamla stövare hittar man från Johan Jacob Maexmontans bok som utkom år 1850.

Från den tidens hundavel känner vi inte till annat än att huvudsaken var bruksegenskaperna. Hundarna användes för jakt och goda drivande tikar parades med erkänt goda brukshanhundar. De här passar ännu idag åt oss som direktiv. Vi utvecklade inte rasen färdigt först med exteriörssidan, som det tex. gjordes i Sverige samtidigt. Kan de här vara hemligheten till Finska stövarens överlägsenhet jämfört med andra stövarraser?

Vi bör heller inte glömma bort björneborgarnas guldsmed E.V Tammelins hundsläkte från 1870-talet. Hans hundsläkte förde med sig kanske den märkbaraste grundämnet till våra finska stövare. Tammelin hittade i Kokemäki (utanför Åbo) en hanhund, som visade sig bli linjens viktigaste hund, hunden fick namnet Hurtig. Hunden var kraftig och ståtlig, 69cm hög, kort hårlag och till färgen silvergrå med svarta fläckar. Man antog att Hurtig var den sista av harlekinrasens trotjänare. Han användes mycket i aveln. Av 1912 års statistik framgår det, att av 270 st prisbelönta hundar på jaktprov var 2/3 Tammelins uppfödda. Han påstod dessutom att han i 23 led fött upp sammanlagt 1762 stövare.

Rasens utveckling

Finska stövarens målmedvetna rasstandards utveckling kan räknas ha börjat , när Finska kennelklubben grundades år 1889. Då vaknade intresset i stövarkretsar att utveckla en egen stövarras som vore lämplig i våra förhållanden. För man hade konstaterat att, att de storväxta och tungbyggda ryska och polska stövarraserna ej var lämpliga i våra kuperade landsskap. Men dessutom kom man fram till att de mera lättbyggda typerna av svensk-tysk och svensk- engelsk korsningar ej heller var lämpliga, framför allt på vintern när de var mycket snö. Meningen var inte från början att avla fram en helt ny stövarras, utan av materialet som redan fanns till förfogande skulle man försöka ta fram de mest passande individerna och utgående från dem utveckla en finsk stövare.

Av kennelklubbens första utställning år 1891 hittade man av 76 stövare 3 stycken som motsvarade kriterierna. På utställningen följande år hittade man 8 stycken till. Kennelklubben utsåg ett utskott på sex man som år 1893 uppgjorde den första rasdefinationen på basis av dom här 11 hundarna. Samt hur hundarna skulle antecknas i rasboken. Av de blandade stövarkorsningarna fick man inte fram tillräckligt stor mängd goda hundar så fort som man hade hoppats på som skulle ha motsvarat rasdefinationen. Men de viktigaste huvudmålet hade ändå nåtts, nämligen man hade fått en rasdefination och arbetet kunde börja.

Hundarna antecknades i rasbokens klass som finsk stövare. Dit slapp endast stövare som fått pris på jaktprov och dessutom uppfyllde rasdefinationen på utställningarna, samt deras avkommor. Färgen på vår första finska stövare bestämdes att vara rödbrun. År 1902 grundades Finska kennelklubbens stövarsektion , vars arbete med tiden blivit betydande.

Avelsarbetet med den rödbruna hunden misslyckades, för man fick inte bort den svarta manteln. Man kämpade emot nedärvningens grundregler. Därför gjordes de ny rasdefination år 1908, enligt vilken hundens huvudfärger var följande: svart, röd, brun eller gul. I samband med att man fastslog den nya rasdefinationen antecknades det i rasbokens klass finsk stövare, och dit slapp stövare som hade pris både på utställning och jaktprov samt deras avkommor.

I början av 1900-talet började släkt- och avelsföreningarnas tid. Dom mest kända av dem var: Alsa grundat år 1904, Trio 1900 - 1902, vars regler man godkände först 1912. Föreningen fungerade under professor Kalle Rikalas ledning. Man höll Rikala som huvudarkitekt för grundandet av finska stövaren. Träff är grundat år 1910 och fungerar fortfarande. Halu grundades år 1920, Luvia grundades år 1922 likaså Hako.

År 1912 började man använda tyskarnas system, enligt vilket alla renrasiga hundar som hade bevis för sin renrasighet antecknades i rasboken. År 1920 fastslogs följande, för att slippa med i rasbokens klass finsk stövare, måste man ha minst 7/8 delar känt rasblod. Hund som inte uppfyllde dessa kriterier antecknades i klassen korsad stövare.

Stövarens nya rasdefination fastslogs år 1932. I dom här definationermna kom man fram till att stövarens färg bör vara trefärgad.

År 1935 grundades också Finska kennelförbundet. De här förde med sig att hundintresset växte på landsbygdrena.

Finska kennelförbundet tog en ännu stramare linje 1940, då fick de endast vara 1/16 delar främmande blod med. Samma år grundades Finska stövarklubben. FKF och FKK sammanslog rasstandarden 1947.

År 1947 är kanske de år då de viktigaste grunderna till finska stövaren fastslogs, nämligen den sk klassen korsade stövare skall avskaffas år 1948. De korsade stövare som ännu fick utställningspris åren 1948-49 antecknades ännu i rasbokens klass som finsk stövare.

År 1954 märkte man att de i rasdefinationen ännu fanns brister, så man lade till följande krav, könsprägeln skall vara tydlig.

FKF och FKK sammanslagning år 1963 till en enda kennelförening, gjorde att man tvingades göra rasdefinationen för finska stövaren enhetlig. De godkändes år 1966. De här var sjätte och sista gången, som rasdefinationen har ändrats och godkänts.För ett par år sen fick man rasdefinationen i nytt format. Den nyaste rasstandarden godkändes av FKF fullmäktige den 13.5. 1995

Bruksegenskapernas utveckling

Samtidigt som man avlade eteriörsidan avlade man också hela tiden bruksegenskaperna. Som tidigare berättats, skedde avel på brukssidan redan före organiserad kennelverksamhet. För de var ju frågan om att få föda för dagen. De fanns ju inget gemensamt sätt som skulle ha mätt bruksegenskaperna på. De här kom Finska kennelklubben underfund med, och år 1893 fastslogs dom första provreglerna. Alltså samma år som rasdefinationen fastslogs.

Dom första jaktproven ordnade man år 1893 i Turengi socken vid Seppäläs gård. De här Europas första jaktprov varade i tre dagar och hundarna prövades i två omgångar, vardera omgång varade i två timmar (alltså 2 x 2 timmar). FKK tyckte de här var för lätt och gjorde nya regler. Hundarna prövades nu 2 x 8 timmar och så höll man en vilodag där emellan. Men år 1905 tyckte man att reglerna var för krävande och så gjorde man nya regler, nu prövades öppenklass hundarna en dag i 8 timmar, och segrarklass hundarna i 8 timmar per dag, två dagar isträck.

Hundarna prövades ända fram till 1905 alltid parvis eller koppel om tre hundar. Efter de här godkände FKK sk. avelsprov, där en ensam hund prövades enligt följande 2 x 3 timmar.

Enligt de här hårda reglerna ville man inte få tillräckligt med hundar till proven, så FKK återgick till 2 x 2 timmars provform.

Efter dom här beskrivningarna så fastslog man 1920 enhetliga provregler till hela landet. Enligt de hade unghundsklassen 90 minuters drevtid, öppenklass 120 minuter och segrarklass 180 minuter.

År 1929 ändrades ännu segrarklass drevtiden till 3 x 120 minuter och samtidigt började man skola provdomare. Provreglerna har ännu ändrats efter de här, åren 1949, 1951, 1952, 1965, och 1974.

Rävprovreglerna fastslogs 1979.

Vi har här gått igenom finska stövarens ursprung, både bruks- och exteriörssidan. Vi kan med belåtenhet konstatera, hur den utvecklats efter mycket blandade och oenhetliga raser och efter många förvirrade skeden till Finlands största och populäraste ras och till världens bästa stövare.

Källor:
Pentti Lyytikäinen: Suomenajokoirat ja niiden harrastajat
Yrjö Ritvola: Ajavat koirat
Suomalainen koirakirja: luku ajokoirat & Arvi Ellmén

Retkitukku Laboklin

Suomen Ajokoirajärjestö | Uusikatu 57 - 59 | 90120 OULU | Puh. 044 311 0330 | Sähköposti

Webdesign © IT-Parkki