FINSKA STÖVARENS SAMBAND MELLAN BRUKSSIDAN OCH EXTERIÖRSIDAN

Rasens användning

Finska stövaren används till drevjakt på hare och räv. När hunden löskopplats i markerna är dess uppgift att uppsöka nattspår av villebråd, följa detta till legan och med skall driva villebrådet tills jägaren fällt bytet eller kallar bort hunden från drevlöpan eller tappten.

Tidigare användes finska stövaren också till jakt av många andra villebråd och det är känt att den drivit eller driver nästan alla villebråd som varg, mårdhund, grävling, ren, vildren, vitsvanshjort, rådjur och andra klövdjur, mård, hermelin, råttor och några husdjur som kattor och får. Många valpar och unghundar är intresserade av fågel. De följer spåren och tvingar fåglarna på vingar och t.o.m. följer dem med skall upp till hundratalet meter. En del hundar skäller fågel och ekorre som en spets. En del igen apporterar sjöfågel eller avlämnar fällda hönsfåglar till husse. Det finns hundar som arbetar som stående hönshundar och hundar som både driver och stannar älg samt ger ståndskall som älghundar.

Finska stövaren har således till arvsanlagen varit, och är också en mångsidig, bytesmedveten ras. I den nutida stammen är den ärftliga böjelsen att driva hare klart dominant utvecklad och på andra plats kommer driften att driva räv.

Byggnadsfunktionell typ

Hundarna har förädlats i tusentals år nästan enbart för deras bruksområde. Således har under tidens gång utvecklats en egen kroppsbyggnad (och lynne) för vart och ett användningsområde, vilken på bästa möjliga sätt är anpassad för det ändamål hundgruppen, rasen, är avlad för. Vi känner dessa byggnadsfunktionella typer som sk. Roigs typologi: t.ex. engelska bulldoggens kraft och gång, greyhoundens snabbhet och galopp, schäferns uthållighet och trav.

Byggnadsfunktionellt kan finska stövaren placeras som en mellanform mellan snabb och uthållig. Den behöver både nöjaktig snabbhet och utmärkt uthållighet och under drevet använder den både trav och galopp.

På utställningar bedöms inte byggnadsfunktionen alls eftersom den är rätt för nästan alla individer och eftersom dess bindning till rastypen är väsentlig, och rastypen har en mycket central betydelse för den prisvalör hunden tilldelas.

Rastyp

Enligt professor Antti Tanttu bildas rastypen av följande fem komponenter:
# 1 hundens hela väsen och uttryck (olika könsprägel hos hanhundar och tikar)
# 2 exteriöra drag
# 3 proportionerna
# 4 rörelserna och rörligheten
# 5 lynne

Tanttu konstaterade också att bästa sättet att se rastypen är att på 10-20 m håll betrakta hunden, så att man inte ser detaljerna.

Rastypen har naturligtvis en mycket central betydelse för brukssidan och har därför också mycket stor betydelse för exteriörbedömningen. De ovannämnda komponenterna av rastypen behandlas senare skilt för sig.

Färgerna

Färgerna har ingen betydelse för brukssidan. Tillspetsat kan man säga att de vita tecknen syns bra vid barmark och de mörka färgerna vid snöföre.

Kroppsbyggnad

Huvudregeln för en idealisk kropp kunde låta: Allt extra är onödigt och därför av ondo. Vi granskar nu kroppens fem större helheter och går sedan till detaljerna.

1. Storlek. Hundens storlek har stor betydelse för brukssidan. Finska stövarens idealhöjd grundas på lång och grundlig erfarenhet och passar utmärkt till Nordens naturförhållanden. Det har visat sig att allt för stora hundar inte har tillräckligt med ork och för små hundar avancerar inte tillräckligt och har svårigheter med framkomligheten på vintern. Till frågan om hundens storlek hör också en djurskyddsaspekt, stor mankhöjd kan ge alltför snabbt drevsätt, trots att höjden inte alls är den enda, och inte ens den viktigaste orsaken till för snabb fart.

2.Tyngden. Lätt-tung-axeln. Hundens födelsevikt, då hunden varken är för fet eller för mager, har stor betydelse för dess användning, och speciellt för dess rörlighet och ork. Hundarna vägs inte på utställningar men domaren ser nog om hunden är lätt eller tung. De alltför tunga blir lättare trötta och extremiteterna blir utsatta för en orimlig ansträngning. En alltför lättbyggd kropp igen håller inte och den rymmer inte den kraft som behövs. Idealet är en medelhög, stram, kraftig och spänstig hund. En stor och kraftig hund ger ett ståtligt intryck och kan förleda domare att favorisera detta. En tendens vi medvetet bör kämpa emot.

3. Förädlingsgrad. Förädlingsgraden har samhörighet med föregående punkt och den har stor betydelse på brukssidan. Det är fråga om oädel - lagom ädel - överädel -axeln. I synnerhet överädelhet, med vilket man avser benbyggnadens och musklernas svaghet, överdriven lätthet, kort hårlag utan bottenull, livligt lynne och rastlöshet är till stor nackdel för brukssidan. För ett par årtionden sedan var vi på väg mot överädla hundar i ett försök att komma ifrån den mera lantliga typen av stövare, vilka ändå var väl anpassade för våra förhållanden. När man i skönhetens namn strävade till ädelhet gick man i alla fall för långt.

Den överädla hundens byggnad håller inte för Nordens natur. Den överädla hunden fryser. Ett livligt lynne stör hundens koncentrationsförmåga vilken är nödvändig vid drev och tapptarbete för en bra stövare. Det skulle kunna vara till fördel att flytta idealhunden i lite mera oädel riktning som beaglarna och drevrarna idag, eftersom oädelhet enbart är till fördel för brukssidan.

4.Könsprägeln. Könsprägeln har ingen som helst betydelse för brukssidan.

5. Måttproportionerna. Måttproportionerna är en väsentlig del av byggnadsfunktionen och rastypen, och därför har den en central betydelse för hundens brukssida. Finska stövaren är ca. 1 0 %, tidigare ca. 8 % längre än hög.

För lång kropp är till stor nackdel för drevet. En för lång hund orkar inte fortsatt jakt dag ut och dag in i synnerhet vid mycket snö. För kort kropp är till mindre nackdel, men en tydligt kvadratisk hund orkar inte heller många dagar efter varann.

6. Kroppsbyggnadens detaljer. Eftersom hjärnan sitter i huvudet och eftersom nästan hela hundens brukssida är av mentalt slag och därmed kommer från hjärnan, är hundens huvud därför absolut den viktigaste delen, förutom i allmänhet, också framförallt på brukssidan. Men eftersom huvudets denna del inte bedöms på utställning förutom till en del beträffande lynnet förbises ämnet i detta sammanhang. Man kan dock konstatera att raser vilka inte har något användningsområde, är dömda att förstöras, eftersom dessa raser förädlas enbart på grund av utställningsresultat, så att mentala egenskaper och intelligens, som inte alls bedöms på utställningar, försvinner och med dem hela den tidigare användningside'n. Allmänt taget har huvudets utseende ingen betydelse för jakten, men nog till vissa delar.

Först tänker man på nosen och nosspegeln. Ju längre och kraftigare nosen är, dess mera kan den innehålla luktceller och ha bättre luktsinne, men å andra sidan kan en rätt utformad nos innehålla litet luktceller, varvid den har dålig näsa. Vi fordrar stor nosspegel och stora näsborrar av stövaren, så att den kan få in mycket luft och lukt. Men igen måste vi komma ihåg t.ex. rävens och spetsens små och snipiga näsor som trots detta har utmärkt luktsinne.

Hängande läppar kan nötas sönder i skogen, åtminstone för de hundar som har ett spårnoga arbetssätt. Samma kan ske med för långa öron, vilket dock inte berör finska stövaren men nog en del andra raser.

Allt för tungt huvud, för mycket kött och skinn behövs inte och är enbart till nackdel.

Lösa nedre ögonlock samlar skräp och frön i skogen och blir lätt infekterade. Friska tänder och rätt typ av bett är nödvändigt både vid födointag och dödande av byte.

Halsen skall vara lämpligt lång så att den kan fungera som balansvikt vid rörelse. Alltför mycket löst skinn kan vara till nackdel i skogen.

Ryggen är viktig för rörelserna, i synnerhet i djup och lös snö där hunden endast kommer fram med galopp. Ryggen skall bära och vara spänstig. För lång, svank, krum eller slapp rygg är svag.

Bröstet bör vara rymligt, proportionerligt i förhållande till resten av hunden och tillräckligt långt för att ge utrymme för andnings och blodcirkulationsorganen. Lagom muskulatur är nödvändig för främre extremiteternas fasta och rätta infästning. Tillräckligt stor volym på bröstkorgen torde också ha samband med skallets kraft och hörbarhet. I detta sammanhang ger jämförelse med vargen en tankeställare. Den har smalt bröst och löst infästa bogar, och ändå rör de sig mycket lätt och graciöst. Naturen har under evolutionen skapat vargen sådan och ändå har vargen och hunden ursprungligen samma bruksändamål.

Länden bör vara förhållandevis kort. En lång länd blir gärna krum hos unghundar och i djup snö.

Korsen har stor betydelse för rörligheten och formen av bakbenen. En kort och brant kors medför ett smalt lår, dåligt vinklade raka bakben, vilka i sin tur ger ett kort stelt och studsigt bakbenssteg.

Enligt rasbeskrivningen skall inte finska stövaren ha för sluttande kors. Detta är dock ett vanligt fel hos denna ras. Ändå orkar dessa hundar utmärkt i skogen, igen påminns man om vargen med sin för sluttande kors och utmärkta rörelser.

Extremiteterna är naturligtvis mycket viktiga för rörligheten, och därmed för brukshundar. Dessa skall vara tillräckligt starka och bra vinklade för att hålla och för att rörelserna skall vara spänstiga och lätta. Extremiteterna skall vara stadigt fästade.

Det är möjligt att vi ibland favoriserar alltför kraftiga och muskulösa extremiteter. Men när det finns mycket ben, och benstommen dessutom har vuxit snabbt kan hunden få sjukdomar i benbyggnaden. Det snabbväxande är ofta löst i jämförelse med det som växer långsamt (jfr. t.ex. asp och envirke). Månne inte allmänt taget proportioner och harmoni är viktigare än t.ex. alltför kraftig benstomme? I detta sammanhang kan vi erinera oss rävens och vargens kroppsbyggnad.

Tassarna. Kedjan är så stark som dess svagaste länk. Detta gamla uttryck passar väl in på hunden. Om tassarna blir skadade under drevet är hunden oduglig, fast den i övrigt skulle vara hur bra som helst. En bra tass är hög, samlad och oval till formen. En riklig hårbeklädnad mellan tårna är viktig, men allra viktigast är kvaliteten på tassens hud. En hård- och tjockhudad tass håller bäst i alla förhållanden. Denna egenskap granskas inte och kan inte granskas i utställningsringen. Äldre stövarjägare påstår att svart skinn på trampdynorna och svarta eller bruna klor är tecken på starka tassar, medan ljust eller köttfärgat skinn och ofärgade klor är tecken på att tassarna inte håller så bra.

Hårlaget är i Nordiska väderförhållanden viktig för brukshunden. Finska stövaren borde också ha, förutom de yttre täckande håren, ett isolerande varmt underhår, vilket ofta saknas helt för de flesta stövare. Hårlaget får inte vara för långt, eftersom snön klimpar sig i det, och pälsen blir tung och besvärlig vid regnväder. Alltför långt hårlag är sällsynt hos finska stövaren, alltför kort igen väldigt vanligt. En hund med kort hår fryser lätt, och på vintern har den tendens att bli mager p.g.a den stora energiförlusten. Att korthåriga hundar är så vanliga beror på utställningar och exteriördomare, vid eftersträvan av ädelhet hos stövaren förlorades den för finska stövaren vid jakt så viktiga underullen på grund av att den gav hunden ett oädelt intryck.

Svansen har ingen väsentlig betydelse för brukssidan. Den torde kunna ge något bättre balans när hunden rör sig, men inte alls i samma utsträckning som t.ex. rävens svans. Stövarna, i synnerhet de spårnoga, viftar kraftigt på svansen vid arbetet, och kan slå svansspetsen blodig. Det finns utställningschampions, vilka efter att de blivit färdiga med utställningsmeriterna har kuperats för att man skulle bli kvitt den blödande svansspetsen. En svans som blöder är naturligtvis till men.

RÖRELSERNA

Stövarens arbete är att driva, (springa) därför är rörelserna och hur den rör sig av central betydelse i dess arbete.

Hunden har tre sett att röra sig på gång, trav och galopp. Stövaren använder normalt i sitt arbete trav och galopp, mera sällan gång. På utställningar granskas gång och trav, aldrig galopp. Gången avslöjar på ett utmärkt sätt ländens byggnad och extremiteternas vinklar, ställning och infästning, trav dessutom hur ryggen håller samt framför allt hur lätt, tungt eller svårt hunden har att röra sig.

Tre viktiga meningar vid bedömning av rörelser:
1) den definitiva slutledningen om hundens uppbyggnad skall på utställningar göras först efter att hundens rörelser har undersökts,
2) rörelserna avslöjar kroppsbyggnadens proportioner, den relativa helheten och den allmänna harmonin eller avsaknaden av sådan,
3) en hund som är bra byggd kan varken stå eller röra sig dåligt.

LYNNET

Lynnet, när man förstår det så omfattande som möjligt, har en väsentlig inverkan på brukssidan, eftersom alla bruksegenskaper är av själslig karaktär och grundar sig på lynnets olika delar, vilka naturligtvis finns i hjärnan. Det är därför en del verkligt skickliga uppfödare av finska stövare vilka har en djupare insikt i brukssidan, med sitt avelsarbete opererar nästan enbart med psyket. Men detta vittomfattande lynne kan inte bedömas på utställningar. Det kan uppfattas enbart hemma och i skogen, när hunden utför sitt arbete, av hundägare och uppfödare med ett bra etologiskt öga. På utställningar kan man endast se klara grova lynnesfel som argsinthet, skygghet, att hunden är reserverad, att den är orolig, darrning och nervositet.

Argsinta hundar skall gallras bort ur rasen. En viss aggressivitet mot andra hundar vid utställningarnas ofta trånga förhållanden för att skydda sig själv, i synnerhet bland hanhundar, är helt naturligt i synnerhet bland rävhundar, vilka behöver ett hårdare lynne än harhundar.

Skygghet är till nackdel vid jakt, men att hunden är något reserverad i början, men sedan slappnar av är enbart positivt för en jakthund. Tänk igen på t.ex. varg eller räv.

Rastlöshet, darrningar och nervositet stör allt, i synnerhet hundens förmåga att handla och dess koncentrationsförmåga, och är således till nackdel för jakten. Vid den historiska uppfödarkonferensen i Holmsund konstaterade en av grupperna om lynnet: "En hund som jagar bra är detsamma som en hund med bra lynne."

I detta sammanhang bör man komma ihåg att hundar som alltid är med i toppen i stora tävlingar, såsom Zonuttagningar, uttagningar till DM, distriktsmästerskap, Kilpa och landskamper osv. alltid har ett utmärkt lynne och starka nerver. De hundar som har brister i dessa egenskaper faller bort på vägen mot toppen av stressen och pressen som kommer av de långa resorna och främmande förhållanden.

TILL SLUT

Exteriördomarna är bundna av många bestämmelser, tex. utställningsregler, exteriördomarnas förhållningsdirektiv, rasbestämmelserna, de specialdirektiv som gäller för bedömning av finska stövarna, beslut som tas vid exteriördomarnas konferenser. I alla fall kvarstår ännu många saker, vilka inte omnämns i dessa direktiv utan förblir sådana som domaren själv måste avgöra. Eftersom finska stövaren är enbart en jakthundsras är det väsentligt, att domaren vid bedömning och uppfödaren i sitt avelsarbete, håller de egenskaper som är viktiga för en brukshund förmer än sådana egenskaper vilka inte är av stor vikt vid jakt.

Här har inte alls behandlats bruksegenskaperna för stövare i sig, och detta är trots allt grundstenen för allt avelsarbete.

Retkitukku Laboklin

Suomen Ajokoirajärjestö | Uusikatu 57 - 59 | 90120 OULU | Puh. 044 311 0330 | Sähköposti

Webdesign © IT-Parkki